Det är tidig måndag morgon och jag befinner mig på ett tåg som skall ta mig till Abisko. Klockan är strax innan 7, det är tydligen – 8 grader utomhus och hela tåget sover. Även om jag inte är morgonpigg och gillar att ta min sovmorgon, uppskattar jag de tidiga morgonstunder när dagen triumferar för att äntligen har erövrat natten och ljuset tar mörkrets plats i sin underbara, lugna skönhet.
Jag bestämmer mig för att dricka kaffe och läsa min bok samt reflektera över livets gåtor. Det är faktiskt rätt tillfredställande när man lyckas isolera sig från alla tankar som kretsar runt hjärnan, alla eventuella argument, eventuell bevisning, eventuella frågor som bör ställas, frågor som inte får ställas…Jag erkänner givetvis att även jag har svårt att sluta tänka på mina pågående vårdnadsmål oavsett vad klockan är eller var jag befinner mig för stunden. F…jag lämnar boken och börjar skriva. Jag kan väl inte missa en så fantastisk möjlighet att skriva när jag är både vaken, pigg och dessutom njuter av morgonen. Genom fönstret ser jag den fantastiska svenska fjällen. Stor och ljus, stolt och helt oberörd yta.
En liten, söt kille kommer plötsligt fram.
– Vad jobbar du med?
Jag är lite osäker på om han menar vad jag har för yrke eller vad jag gör just nu. Om han verkligen vill veta vad jag jobbar med, hur skall jag i så fall förklara detta? Behöver jag berätta för honom, en så vacker morgon som vi båda bevittnar, att det finns föräldrar som bråkar med varandra och kan inte komma överens om sina barn? Behöver han veta om det innan han ens har fyllt 10 år? Jag bestämmer mig för att låta bli.
– Jag håller på och…skriver en text, svarar jag.
Han berättar att han kommer från Eritrea, han har bott i Sverige i ett år, han har en bror som alltid köper choklad till honom och han är jätte snäll, han bor i Kiruna…han ler och ställer många frågor som jag besvarar. När jag säger att jag är imponerad över hans kunskaper i svenska, säger han att han läser inte ”lätta böcker” utan bara ”svåra böcker” och att det inte är så många som får låna dem på biblioteket men han får möjlighet och om man vill lära sig svenska så måste man läsa svåra böcker. Därefter önskar han mig en fortsatt trevlig resa och går vidare.
Jag ler och tänker att det finns så många underbara barn här i världen som vi måste ta hand om. De är så rena, fulla av förväntan och ser fram emot livet och framtiden. Det är oftast föräldrar som förstör det fina och vackra i sina egna barn och skapar trasiga individer. Jag går tillbaka till min plats och hoppas av hela mitt hjärta att hans föräldrar aldrig hamnar i vårdnadstvist så att han för evigt behåller sin glädje.
Noterar att korridoren ser ut som en tunneln och tänker på den enorma skillnaden i vårt sätt att se och uppfatta en tunnel respektive en korridor. Tänk dock om varje mörk tunneln egentligen enbart är en korridor. En sträcka som skall ta oss från ett rum till ett annat, en väg som måste vandras från en period i livet till en annan. En ofrånkomlig väg som förenar två rum eller kanske två korridorer.