Det är torsdag eftermiddag och jag befinner mig på ett tåg på väg till Stockholm efter en förhandling i Falu tingsrätt. Motpartsombudet var oförberedd och hänvisade till händelser som har inträffat för mer än 5 år sedan och som redan är behandlade av tingsrätten i en tidigare dom. Trist. Man förväntar sig lite mer av en gammal advokat. Med erfarenhet och ålder kommer väl känsla och övertygelse om att ”det löser sig…”. Det kanske gör det men kanske gör det inte, och då måste vi verkligen veta vad vi tycker, var vi står samt varför.
I tisdags hade jag dock en annan förhandling i Stockholms tingsrätt där motpartens ombud var en ung och ambitiös jurist. Det skall argumenteras, bemötas…kollas upp, hänvisas m.m. Man lämnar inte någonting till slumpen även om det inte har någon betydelse för målet. Däremot saknas det kanske ett helhetsperspektiv och känsla för barnens bästa i den faktiska meningen, bortom alla paragrafer, praxis och ens egna klientens bästa intresse. Själv var jag väldigt fundersam när det gällde det aktuella fallet och tänkte att juridiken inte kan ge oss svar på alla frågor, trots att vi egentligen inte har något annat alternativ förutom att finna oss i det rådande rättssystemet.
Innan förhandlingen skulle börja satt jag och lyssnade på min klient och tänkte på hur fruktansvärt det var att motparten var så orättvis och enbart tänkte på egna behov. En man kom plötsligt fram och frågade om jag var åklagare. Tyckte att det var otroligt intressant sammanträffande, då jag i mina tankar var oerhört dömande vilket säkerligen kunde noteras på mitt ansikte. Har jag rätt att döma? Skall ja ta ställning? Är det så uppenbart när jag gör det?
Många jurister menar att vi som agerar som ombud i domstolen inte skall ta ställning. I min bok skriver jag att min uppfattning är att det är precis tvärtom när det gäller vårdnadstvister. Vi måste ta ställning och vi måste vägleda våra klienter, stödja dem att fatta rätta beslut oavsett vad våra klienter själva vill eller anser vara det bästa för barnen. Ett ombud i vårdnadstvister skall med andra ord inte vara en passiv förmedlare av klientens inställning utan inta en aktiv rådgivande och vägledande roll. Vi är ofta rädda att tycka och tänka men när det gäller barnens bästa är det precis det vi skall göra. Vi har juridiken som vi måste förhålla oss till, men vi har också en verklighet som pågår oberoende av juridiken och rättsliga processer. Det är den verklighet som vi behöver påverka på ett sätt som främjar en hälsosam framtid och ja…vi skall ta ställning.