I april i år har jag fyllt 40 år och bestämde att ge mig själv isklättring i födelsedagspresent. Jag ville göra någonting som skrämmer mig, utmanar mig och givetvis utvecklar mig.
Trots att jag tidigare har sysslat med både alpin klättring och bouldering, var jag väldigt rädd att isklättra på grund av att jag inbillade mig att det var mycket svårare att klättra på en isvägg, samt att risker att falla var mycket större än om man klättrade på sten.
Den 13 april 2021 var jag där, på plats i Abisko framför ett fruset vattenfall beväpnad med stegjärn och isyxa. Första tanke som slog mig när jag stod framför en isvägg var att det var fullständigt galet och framför allt omöjligt att bestiga den. Vanligtvis när man klättrar har man ett strategiskt tänkande då man behöver bestämma vilken lösning är bäst att föredra, vilken fot kommer först, vilken sida, vilken vinkeln…man behöver prioritera och bedöma varje läge för sig innan man fattar beslut att fortsätta framåt. En isvägg bjuder dock inte till några sådana möjligheter, eftersom den är platt och de ojämnheter som finns ger varken stöd för händer eller fötter. Inget strategitänkande verkade fungera. Jag började tveka…
– Hur skall jag börja?- frågade jag guiden.
”Du kan börja hur du vill, var du vill och givetvis, när du vill. Det är bara is, du kan hugga var som helst, det blir ingen skillnad. Du har isyxor i dina händer ”, svarade guiden.
Ja, tydligen behövde jag åka så långt som till Abisko för att komma fram till den insikten. Trots att jag litade på guiden, hade jag svårt att befria mig från mina tankar som kretsade runt problem, lösningar, strategier; Hur skall jag ta mig upp? Skall jag börja vänster eller höger?
Det tog tid att förstå att när det inte finns utrymme för strategier eller lösningar, det enda som återstår är att fortsätta framåt och uppåt hur än tokigt detta låter. Det är naturligtvis klart att precis som med allt annat, finns det risker med all typ av klättring, vilket gör att man alltid skall vara försiktig och göra en riskbedömning innan man ens påbörjar sitt äventyr.
Hur skall man då göra som förälder? Denna fråga är inte lätt att besvara men jag citerar gärna Tommy Caldwell, en amerikansk bergsklättrare:
”On one hand I am still a kid, full of wonder at the world, chasing dreams of distant summits. But I’am also a father- and this means I am no longer allowed to die.”
Som föräldrar måste vi tänka på vår egen existens med helt andra ögon. Ansvaret för våra egna liv utvidgas till att omfatta ansvar för de liv vi har skapat och det är någonting vi aldrig kan befria oss ifrån, oavsett hur vi väljer att leva våra liv.