Det är långfredag, den 2 april kl 12:10 och jag börjar landa i helgkänslan. Ett svårt svaromål är färdigställt efter några dagars funderingar; jag befinner mig i city och försöker välja en lämplig present till värdinnan som har bjudit mig på middag ikväll. Alla viktiga samtal är ringda, alla viktiga mail besvarade och det känns bra att veta att barnen i alla mina pågående mål kommer att tillbringa tid med någon av sina föräldrar i enlighet med överenskommelser respektive domstolens beslut. Det finns inga frågetecken hängande i luften och jag kan äntligen koppla av.
Kl 12:18 ringer min mobil och jag ser direkt att det är ett motpartsombud i ett infekterat vårdnadsmål. Hon företräder barnets pappa och jag företräder barnets mamma. Hennes klient vill hämta dottern, typ ”nu!!!” och min klient vägrar acceptera det. Spontant har jag svårt att tro att min klient, som jag känner mycket väl har gjort någonting i strid mot tingsrättens beslut och om hon har gjort det, så måste det finnas anledning till detta. Känner mig ganska lugn, sansad och harmonisk. Musiken i butiken är på hög volym. Jag ser mig själv i spegeln och funderar om jag behöver besöka frisören.
Motpartsombudet som är tydligen väldigt stressad över situationen säger följande:
– Jag har ringt och pratat med din klient och sagt till henne att hon måste överlämna barnet. Hon vägrar! Hon kräver information om var barnet kommer att befinna sig och vad min klient har för planer. Jag vill att du informerar henne att min klient inte är skyldig att informera henne om detta. Jag vet att det är långfredag men jag vill att du löser det.
Jag tittar fortfarande på mitt hår i spegeln och kommer fram till att jag inte behöver besöka frisören. Lättnad. Hinner jag fika innan jag gör mig redo för ikväll? Hm…svårt att avgöra. Hennes upprörda röst börjar frustrera mig, men efter 14 års erfarenhet som processjurist i vårdnadsmål, vet jag att det mest idiotiska man kan göra i en sådan situation är att tappa kontrollen och bete sig på samma sätt. Hon pratar oavbrutet och jag får en känsla av att hon onaturligt vill låta och verka tuff, som om hon har publik. En person som vill åstadkomma en lösning och verkligen vill ha en överenskommelse har ett mer ödmjukt sätt att prata.
– Du vet mycket väl att du inte under några som helst omständigheter får ringa direkt till min klient och kräva någonting av henne? – sa jag lugnt och långsamt, ytterst förvånad över att detta överhuvudtaget har inträffat.
– Ja…men jag ville att det skulle gå fort. Jag ville lösa det.
– Detta är helt oväsentligt. Om parterna har ett ombud, får man aldrig ringa direkt till dem.
Jag ringer till min klient och hon är oerhört orolig, ledsen och gråtfärdig. Hon har suttit och ätit lunch med barnen och blev avbruten av en advokat som tillrättavisade henne, var otrevlig och försökte få henne att acceptera någonting mot hennes vilja. Hon kände sig utsatt, påhoppad och hjälplös. Jag upplyser henne att advokaten har handlat i strid mot regler om god sed och först då blir hon lugn. Jag frågar varför hon vägrar överlämna dottern och får som svar att hon i flera dagar har försökt komma överens, ställt frågan till pappan hur han ville ha sitt helgumgänge, då han tidigare har informerat henne om att han skulle arbeta den aktuella helgen, men att han kunde tänka sig ett kortare umgänge i alla fall. Hon får inget svar i flera dagar och utgår ifrån att det inte blir något umgänge, vilket gör att hon planerar egen tid med barnet och barnets syskon. Idag, på fredag blir hon kontaktat av pappan som har ändrat sig och plötsligt kräver umgänge. När hon vägrar med hänvisning till tidigare överenskommelse, ringer motpartsombudet, och kräver att hon accepterar motpartens förslag.
Det som är intressant här är att en förälder, i det här fallet pappa till barnet, tror på fullaste allvar att det är i sin ordning att inte svara på frågor, inte återkomma, inte framföra hur man vill ha det, ändra sig i sista sekund och därefter kräva att det blir så som man önskar. Detta beteende är respektlöst dels mot barnets mamma, dels mot barnet eftersom alla barn behöver förutsägbarhet i sin tillvaro. Barn behöver veta vad som kommer att hända imorgon, hur helgen kommer att bli, vad de har att vänta sig och vad de har att se fram emot.
En annan tråkig sak som är viktigt att notera här, är att en advokat, som mycket väl känner till regler om god advokatsed, ger sig rätten att ringa direkt till min klient vilket är helt och hållet förbjudet. Detta får aldrig inträffa och om så sker handlar det om en överträdelse som kan och bör anmälas till advokatsamfundet. Jag väljer naturligtvis att inte göra det, eftersom jag anser att ett påpekande från min sida räcker. Jag blir lite besviken på grund av detta agerande, dels för att det är fel i sig eftersom det är förbjudet, dels för att detta skapar negativa konsekvenser och får andra att må dåligt.
På väg hem informerar jag motpartsombudet att inget umgänge kommer att ske denna helg, då hennes klient i flera dagar inte har svarat på några frågor gällande helgen och min klient helt enkelt har planerat barnens helg. Min förhoppning är att motparten i framtiden inser vikten av en god kommunikation, gott samarbete, respekt och barnets behov av förutsebarhet så att vi inte behöver hamna i samma situation igen.
Känner mig ganska hungrig och bestämmer att helgen äntligen får börja.